Det är otroligt hur korttänkta kinesiska myndigheter är. Då de nu stoppar en uppsättning som skulle komma till Festspillene i Bergen skapar de på ett ypperligt sätt uppmärksamhet runt deras förtryck av det fria ordet. Här är pressmeddelandet i sin helhet:

Kinesisk festspilloppsetning stoppet

Festspillene i Bergen har mottatt et ubegrunnet avslag fra Shanghai Theatre Academy som skulle vist en oppsetning av Jon Fosse under årets festival.

— Når vi nå får en knapp melding om at bergensbesøket må avlyses av “uforutsette årsaker”, har vi stor grunn til å tro at det er et resultat av de kinesiske myndighetenes innstrammingspolitikk, sier festspilldirektør Per Boye Hansen, og viser til at myndighetene i det siste har gjort flere brutale overgrep, som arrestasjonen av kunstneren Ai Weiwei.

Han understreker at overgrepene mot kinesiske intellektuelle må fordømmes på det sterkeste.

— Det som skjer i Kina er svært urovekkende og helt uakseptabelt, sier Boye Hansen

“Nokon kjem til å komme” er en samproduksjon mellom Festspillene, Shanghai Theatre Academy og Ibsen International som det til nå har vært stor entusiasme rundt.  Forestillingen hadde premiere i Shanghai i oktober som den første oppsetningen av Jon Fosse i Kina, og både akademiet og Festspillene hadde gledet seg til å presentere den i Bergen 27. – 29. mai.

Festspillene og Ibsen International har gjort flere forsøk på å komme i kontakt med teaterakademiet etter at avslaget kom, men får plutselig ingen respons fra samarbeidspartnerne.

— Avtalebruddet innebærer et stort kunstnerisk tap. Ved å avlyse forestillingen i Bergen går Kina glipp av en enestående sjanse til å vise det høye kunstneriske nivået i landet, og festspillpublikummet går glipp av en fantastisk forestilling. Kulturutveksling og dialog med det kunstneriske miljøet i Kina mener vi er svært fruktbart og viktig i dagens situasjon. En boikott fra vår side ville ikke vært aktuelt, sier festspilldirektøren.

Både Festspillene og Ibsen International vil fortsatt prøve å komme i dialog med Shanghai Theatre Academy, men må også vurdere andre alternativer.

 

Klassisk balett är en märklig konstform. Don Quixote inleds med en parodisk scen där Don Quixote slåss mot sin egen skugga i feberdrömmar för att rädda Donna Dulcina, en kvinna som endast existerar i litteraturens värld. För att skildra detta tillåts makalöst vältränade och skolerade dansare att dölja allt av sin explosiva kraft för att istället spela ungefär såsom barn gör som skall skildra gamla eller sjuka människor. Genren tillåter det emellertid och borgar för att vi åskådare utövar en korrekt smak genom att skratta åt spektaklet – och visst är det roligt! Nurejevs/Petipas version lägger stor vikt på humorn i föreställningen. Continue reading »

 

Lulu är ett av de operadramer där vi har en scen på scenen. I cirkusmanegen i operans öppning träder Lulu – ormen och domptörens farligaste djur – naken ut ur Edens lustgård. Genom stora delar av skådespelet har vi clowner på taket som stilla ackompanjerar händelserna. Dessa skrattretande typer orkestrerar verkligheten, som kanske inte är så verklig då allt föregår i teatern? Dessutom, vad kan de ha att säga dessa gycklare, då de knappast kan tas allvarligt? Continue reading »

 

Under sin Vinternattfestival har Det Norske Kammerorkester funnit en rad strålande konsertkoncept som framförs under fyra intensiva dagar. Ett av dessa är att spela med Ingun Bjørnsgaard Prosjekt. Jag tänker ändå koncentrera mig om vad kammarorkestern presterade under den här dansförställningen.

Egentligen borde det varit helt extraordinärt bra. De har makalösa musiker i ensemblen, men ändå låter det medelmåttigt. Continue reading »

 

Jag vet verkligen inte hur jag skall förhålla mig till Benjamin Brittens The Rape of Lucretia, och därmed vet jag heller egentligen inte hur jag ska kunna kritisera uppsättningen på Den Norske Opera og Ballett, så jag ska försöka att säga så lite som möjligt i den här texten. Continue reading »

 

Så gör de alla, ja i alla fall fall kvinnorna. Eller? I Ole Anders Tandbergs värld öppnar andra akt av Cosí fan tutte med att alla, kvinnor som män, kopulerar i tält. Mycket är kollektivt i den här föreställningen. Klipper en i kören gräs, så klipper alla gräs. Ligger en och slöar i en fåtölj gör alla det. Regin speglar att en är för alla och alla är för en. Är du på eller utanför scenen är det samma. Moralen och vårt sätt att vara angår oss alla. Continue reading »

 

Bakgrunden till Magnus Lindbergs nya verk Graffiti är jätteroligt. Det består av ett urval av 63 små skriverier som folk begick i det gamla Pompeji, innan staden täcktes av lava. ”Jeg har snue”; ”Paris var her”; ”Myrtis, du er god til å suge”, ”Den beste fiskesausen” och mycket annat har funnit den snart 2000 år långa vägen till Magnus Lindbergs partitur. Musiken verkligen myllrar av liv. Verket är ganska olikt de senare verken han har skrivit. Continue reading »

 

Blir den kulturella världen för liten i Oslo kan man resa till Sandvika. Åter befann jag mig på tåget ut från huvudstaden för att få en glimt av vad som händer på de internationella scenerna. Det var en storhet som danskompaniet La La La Human Steps som kommit, och med direktör Morten Walderhaug vid rodret för Bærum Kulturhus var detta inte en engångsföreteelse. Jag har köpt ett kupongkort, och det ämnar jag använda flitigt för att få med mig ytterligare mera konst i förorten, som för övrigt ligger betydligt närmare centrum än Holmenkollen, Bergkrystallen eller Grorud gør om vi räknar resetid. Men nu till vad som är mest väsentligt. Continue reading »

 

Vanans makt är stor. Tydligen är den så pass stor att man kan tänkas ropa bu efter en föreställning. Det hela gäller Stockholmsoperans besök i Oslo med Glucks Orphée i regi av Mats Ek. Självklart hade de buande fel, men jag är ändå tacksam att vi fick se konst som berörde och upprörde så pass mycket att detta märkliga folkslag som utgjorde majoriteten av åskådarna, gick emot nationalkänslan som kan sammanfattas i ord som ”hygge” och ”hyggelig” och gav uttryck för sitt missnöje. Continue reading »

 

Visserligen visste jag redan tidigare att jag var förälskad i Anna Netrebko, men när jag ser I Puritani vet jag det ännu mera. Operan är egentligen en vits. Maken till tunn handling får man leta länge efter. Förvisso är dess historiska bakgrund allvarlig till tusen, och kärlek är likaså ett tema att ta på yttersta allvar, men hela operan är en stor förevändning. Den är till för att Bellini skulle få lov att skriva strålande vackra arior, och i den här uppsättningen från Metropolitan verkar det också som om den är till för at ge kostymavdelningen en ursäkt att agera extravagant. Continue reading »

© 2012 Hanslick - om musik och lite dans Suffusion theme by Sayontan Sinha