Klassisk balett är en märklig konstform. Don Quixote inleds med en parodisk scen där Don Quixote slåss mot sin egen skugga i feberdrömmar för att rädda Donna Dulcina, en kvinna som endast existerar i litteraturens värld. För att skildra detta tillåts makalöst vältränade och skolerade dansare att dölja allt av sin explosiva kraft för att istället spela ungefär såsom barn gör som skall skildra gamla eller sjuka människor. Genren tillåter det emellertid och borgar för att vi åskådare utövar en korrekt smak genom att skratta åt spektaklet – och visst är det roligt! Nurejevs/Petipas version lägger stor vikt på humorn i föreställningen. Continue reading »
Jan 182011
Blir den kulturella världen för liten i Oslo kan man resa till Sandvika. Åter befann jag mig på tåget ut från huvudstaden för att få en glimt av vad som händer på de internationella scenerna. Det var en storhet som danskompaniet La La La Human Steps som kommit, och med direktör Morten Walderhaug vid rodret för Bærum Kulturhus var detta inte en engångsföreteelse. Jag har köpt ett kupongkort, och det ämnar jag använda flitigt för att få med mig ytterligare mera konst i förorten, som för övrigt ligger betydligt närmare centrum än Holmenkollen, Bergkrystallen eller Grorud gør om vi räknar resetid. Men nu till vad som är mest väsentligt. Continue reading »
Dec 132010
Julen närmar sig med stormsteg, och framför mig på bordet ligger den mest imponerande norska bokutgivningen jag sett på länge. Norges opera & balletthistorie är skriven för första gång. Resultatet är ett på alla sätt mastodontiskt praktverk, och mitt ’argh!’ har två sidor. Continue reading »
Oct 102010
Båda de i rubriken nämnda artisterna har geniala drag i sitt skapande, om än de verkar innanför helt olika grenar av konsten. Gaarder är oöverträffad med sina pedagogiska liknelser och idéer, och Strømgren är en mästare på att skapa situationer. Båda skapar alltså en handling som man inte kan annat än bli fullständigt medriven av. I Jo Strømgrens Årstidene möter vi situationskomik i långa rader. Det är helt obetalbart att se hur ensemblen dansar med bomber i famnen som om de vore blommor i de Schweiziska alperna och vi befann oss i Sound of Music. Continue reading »
Oct 062010
Ina Christel Johannessens Klokka 3 om ettermiddagen, som dansas av Carte Blanche, är en politisk föreställning med ett tydligt budskap. Programmet talar visserligen endast talar om stämningar, atmosfärer, tid, att arbeta med steg, etc., men man skall vara tämligen frånvarande för att inte gripa berättelsen. Vad som händer klockan femton är bundet till konfliktområden, och kanske särskilt till mellanöstern. Continue reading »
Sep 062010
Konsten är flyktig, sägs det, men jag är sannerligen inte säker. Härom kvällen började jag nästan gråta över att i minnet återuppleva klangerna av en Pagliacci som de involverade förlorade kontrollen över. Det var på ett bra sätt, alltså, det att de förlorade kontrollen. I själva operan spelas en kontrapunktisk dialog upp mellan fiktion och verklighet, mellan historia och nutid, mellan teater och realitet. Poänget är att jag är övertygad om att det inte är mina tankar runt föreställningen men faktiskt ett levande minne av klangen som framkallade gråten. Alltså, ett ytterligare poäng är att stor konst (beklagar floskeln) inte alls är flyktig. Den fortsätter att leva. Continue reading »
Jan 042010
Kanadas nationalbalett håller till i Toronto, och i juletider gör de såsom alla andra baletter: de framför Nötknäpparen. Föreställningen är ypperligt underhållning. Det är ett härligt spektakel med glittrande scenografi, med kanoner som skjuter konfetti på publiken, med en säng som svävar över scenen och in i drömvärlden, med barn som presterar underhållningsvåld, med trollkonst, och med sagolika kostymer. Continue reading »
Så säkrade dansarna på Nasjonalballetten att det åter blir jul. Ännu en gång framför de Nötknäpparen, vilket är en härlig tradition. Det är dessutom underbart att komma i ett opera- och baletthus som sjuder av publikens entusiasm, och där barn och unga är i ett markant flertal. Lika härligt är det Continue reading »
Nov 302009
Tidningen The Independent har kallat Nederlands Dans Theater I för en Lamborghini, och liknelsen är slående. NDT är ett av världens främsta kompanier för modern dans, och man kan undra när vi sist såg en föreställning i Norge på den nivån som de presterade. Continue reading »
Tänk dig Yann Tiersens musik till Amelie-filmen, men all charm är bortskalad. Det finns inte kvar några referenser till cabaret-musik. Borta är den drivande känslan som finns i hans repetitioner. Allt som finns kvar är klangen av Tiersens i utgångspunkten mycket enkla musik, och resultatet är en meningslös klanglig bakgrund. Eller: tänk dig att någon försökte sjunga till något som liknar en minimalistisk komposition av Steve Reich, och tänk dig att han försökte låta som Leonard Cohen, men tänk dig också att sångaren saknar djupet och musikaliteten i Cohens röst, och tänk dig att kompositionen helt saknar den intrikata elegansen i variationerna till Reich. Continue reading »
