Lulu är ett av de operadramer där vi har en scen på scenen. I cirkusmanegen i operans öppning träder Lulu – ormen och domptörens farligaste djur – naken ut ur Edens lustgård. Genom stora delar av skådespelet har vi clowner på taket som stilla ackompanjerar händelserna. Dessa skrattretande typer orkestrerar verkligheten, som kanske inte är så verklig då allt föregår i teatern? Dessutom, vad kan de ha att säga dessa gycklare, då de knappast kan tas allvarligt? Continue reading »
Feb 212011
Feb 062011
Jag vet verkligen inte hur jag skall förhålla mig till Benjamin Brittens The Rape of Lucretia, och därmed vet jag heller egentligen inte hur jag ska kunna kritisera uppsättningen på Den Norske Opera og Ballett, så jag ska försöka att säga så lite som möjligt i den här texten. Continue reading »
Jan 232011
Så gör de alla, ja i alla fall fall kvinnorna. Eller? I Ole Anders Tandbergs värld öppnar andra akt av Cosí fan tutte med att alla, kvinnor som män, kopulerar i tält. Mycket är kollektivt i den här föreställningen. Klipper en i kören gräs, så klipper alla gräs. Ligger en och slöar i en fåtölj gör alla det. Regin speglar att en är för alla och alla är för en. Är du på eller utanför scenen är det samma. Moralen och vårt sätt att vara angår oss alla. Continue reading »
Jan 132011
Vanans makt är stor. Tydligen är den så pass stor att man kan tänkas ropa bu efter en föreställning. Det hela gäller Stockholmsoperans besök i Oslo med Glucks Orphée i regi av Mats Ek. Självklart hade de buande fel, men jag är ändå tacksam att vi fick se konst som berörde och upprörde så pass mycket att detta märkliga folkslag som utgjorde majoriteten av åskådarna, gick emot nationalkänslan som kan sammanfattas i ord som ”hygge” och ”hyggelig” och gav uttryck för sitt missnöje. Continue reading »
Jan 042011
Visserligen visste jag redan tidigare att jag var förälskad i Anna Netrebko, men när jag ser I Puritani vet jag det ännu mera. Operan är egentligen en vits. Maken till tunn handling får man leta länge efter. Förvisso är dess historiska bakgrund allvarlig till tusen, och kärlek är likaså ett tema att ta på yttersta allvar, men hela operan är en stor förevändning. Den är till för att Bellini skulle få lov att skriva strålande vackra arior, och i den här uppsättningen från Metropolitan verkar det också som om den är till för at ge kostymavdelningen en ursäkt att agera extravagant. Continue reading »
Dec 132010
Julen närmar sig med stormsteg, och framför mig på bordet ligger den mest imponerande norska bokutgivningen jag sett på länge. Norges opera & balletthistorie är skriven för första gång. Resultatet är ett på alla sätt mastodontiskt praktverk, och mitt ’argh!’ har två sidor. Continue reading »
Dec 112010
Att konst inte kan kvantifieras är knappast en nyhet. Ändå skulle man kunna kritisera tolkningen som en skandinavisk bas gör av Furst Gremin för att den saknar djup och tyngd. Det måste mullra i basen och vibratot måste ha en viss form. Övertonsspektret måste vara på ett speciellt sätt så att det klingar av hundratals år med rysk-ortodox kyrkomusikalisk tradition, vilken blivit omvandlat till konstmusikens domäner. Ja, vi kunde sätta upp dessa kriterier och säga vad de skandinaviska basarna saknar. Vi kunde också Continue reading »
Nov 162010
När Renée Fleming viskar såsom hon gjorde i ”J’ai versé le poison” från Massenets Cléopâtre, då uppvisar hon röstkvaliteter som är helt unika i världen. Som få andra sopraner kan hon få ett lågt register att klinga övertygande och bärande, trots att hennes röst är mycket återhållsam. När Fleming gästade Oslo konserthus började aftonen med höjdpunkten, nämligen denna obeskrivliga klang som är så vacker att man inte behöver någon musik för att klä den. Bara ljudet i sig är tillräckligt. Men så stannade konserten av. Continue reading »
Aug 262010
I afton öppnade inomhussäsongen för allvar i Den Norske Opera og Ballett, och det hela var underbart. Paul Currans regi är visserligen helt traditionell. Egentligen tycker jag att det är svårt att kritisera sådan regi – och jag säger medvetet ”sådan” för det vi såg här har vi sett otaliga gånger. Det här är ett klassiskt sceniskt skådespel som inte skall vränga själen eller utröna människans hopplösa position i ett universum som är på väg att kollapsa där det heller inte finns varken någon Gud eller mening med livet. Ändå älskade jag den här föreställningen. Continue reading »
Jan 292010
Sist jag såg Enleveringen från Seraljen fick jag bevittna avskurna bröstvårtor, sånger rakt in i rollfigurernas fittor (ursäkta språket, men det harmonierar med föreställningens art), läderremmar och allsköns andra medel som försökte provocera publiken. Det lyckades, men inte när jag såg föreställningen på Festspelen i Bergen 2007. Några år tidigare, 2004, när föreställningen hade sin urpremiär på Berlins Komische Oper, då utlöste den ett ramaskrik. Continue reading »
