Såg Norsk Barokkorkesters uppsättning av Acis och Galatea i afton. Skriver om den i Morgenbladet nästa fredag. Vill ändå här komma med en stark uppmaning till alla om att ni kommer er upp ur soffan på lördag eller söndag och ser den. Underbar! Mer info på: http://www.nbo.no/konserter.html
Oct 082009
Oct 042009
Det är härligt att se hur baletten i den nya operabyggnaden verkar som en stor och dynamisk ensemble. Kvaliteten har en jämnhet som opera-delen är långt ifrån. Oavsett de dansar gammalt eller nytt så blir det bra. Giselle var stark på alla plan. I mina ögon har Maiko Nishino stundtals varit ganska ointressant. Hon har demonstrerat en mycket stark teknik men det har lämnat mig oberörd. Prestation har gått före uttryck. Som Giselle gör hon en imponerande oskyldig och överentusiastisk roll, Continue reading »
Oct 022009
Det är svårt att sätta ord på min frustration över Poppeas Kröning på operan i Oslo utan att använda ett alltför respektlöst språk. Den musikaliska ledelsen var synnerligen medelmåttig. Monteverdis musik är oerhört rik. Operan är en av de riktigt stora i historien även om den inte fått den självklara platsen på parnasset som de stora romantiska operorna eller L’Orfeo. Alessandro de Marchi skapar en vacker klangvärld som låter tidsenlig, men det är alltför platt och karaktäriseringarna är svaga. Man kan säga det samma Continue reading »
Sep 282009
Att föreställa sig – är inte det att se vad som inte finns framför en? Har vi inte konsten för att vi ska utmana vår förmåga att föreställa oss saker? Har vi inte konsten för att lära oss att se? Ibland tänker jag att musiken stämmer minst på detta, för musiken är den mest direkta. De andra konstformerna är mera bundna till att peka bort från vad man skall föreställa sig. Litteraturen måste framsäga dess budskap mellan linjerna. Om den bara vore vad dess ord betydde skulle den var outsägligt fattig. Musiken däremot är just föreställningen utan att den pekar. Musiken är denna del av verkligheten som kanske är mera verklig än vad vi tross oss veta som säkert. Continue reading »
Det är fel, tänker jag, det är fel såsom Fritz Wunderlich sjunger Dichterliebe. Skivhyllan är nysorterad i ett så intrikat system att jag är chanslös. Jag hittar ingen annan inspelning. Attans. Jag behöver Schumann i natt. Jag behöver honom så innerligt att jag bestämmer mig för att ta Wunderlich på allvar i alla fall så bra jag kan. Det går för lätt när han sjunger, tänker jag. Men varför det? Han börjar i den fullständiga sorglösheten. Han betraktar knopparna som springer ut och fåglarna som sjunger. Continue reading »
May 222009
Det verkar som om fingrarna är smalare när jag ser mot handryggen i förhållande till om jag kikar på handflatan. Emellertid är det så mörkt att jag alls inte kan urskilja några detaljer. Bara konturerna finns där, så med blotta blicken kan jag inte avgöra vilken sida av handen jag ser mot. Jag ser dock långt mera nu än när ljuset släcktes i Grieghallen. Då kunde jag bokstavligt talat inte något som helst av handen, om jag så höll den omedelbart framför ögonen. Continue reading »
En medelmåttigt spelad Sibeliussymfoni får den finske kompositören att höras ut som en romantiker. Det var alls inget medelmåttigt över Jukka-Pekka Sarastes tolkning av mästarens första symfoni i afton. Mer och mer framstår Sibelius som en modernist i mina öron. Det är slående hur han kastar sig från ett infall till ett annat, från en fras till nästa, eller från en gest till en figur av en helt annan art. Ändå, Continue reading »
May 032009
Ingela Brimberg har ett tryck i rösten som är lika obevekligt som den ständigt närvarande floden Volga. Det handlar om Katja Kabanova - såväl operan som rollfiguren. Hon sjunger om hur hon inte har en egen vilja, men om hon hade en sådan skulle hon inte träffa sin Boris, vilken alls inte är hennes. Hade hon en fri vilja, då skulle hon hålla sig undan, men hans vilja är hennes. Brimberg är oerhört stark som Katja, Continue reading »
May 032009
“Det här är den värsta smörjan jag har sett. Det har ingenting med den riktiga Läderlappen att göra.” Guldhalsbandet hon bär är så stort att hon nog sitter ganska stelt i sin stol för att bära upp blotta vikten av det. Uttalandet är ett missförstånd. Tanken är dock utbredd. Den lyder ungefär så här: Continue reading »
Egentligen har jag inte lust att skriva om galaföreställningen som öppnade det nya operahuset i Oslo. Jag blir alltför upprörd, och jag tror att människor mår bäst av att tänka positiva tankar. Nu är det emellertid så att baletten firar sin egen förträfflighet och sitt ettåriga jubileum i det nya huset genom att sätta upp en repris av de dansinslag de presterade 12/4 2008 inför kameror och världens blickar. Continue reading »
